Sverige har en stor mängd internationellt erkända kvinnliga konstnärer. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var flera svenska kvinnliga konstnärer pionjärer inom bland annat abstrakt måleri. Trots detta fick de aldrig samma genomslag som manliga konstnärer. Recensenter kunde kritisera deras verk enbart utifrån att de var skapade av en kvinna och ofta omnämndes de inte ens i media. Många av dessa kvinnor tog sin tillflykt till Paris där de fick ett större erkännande och bättre mottagande än i sitt hemland.

Samtida kvinnliga konstnärer

Idag finns det enligt aktuell statistik från Konstkalendern, fler yrkesverksamma kvinnliga bild- och formkonstnärer än manliga dito. Trots detta ställer manliga konstnärer ut oftare på gallerier och får även högre betalt när de gör det. I den internationella rakningen Artfact är 12 av de 20 högst rankade konstnärerna kvinnor, vilket på ett ungefär motsvarar fördelningen mellan yrkesverksamma kvinnliga och manliga konstnärer. Dock värderas de kvinnliga konstnärernas arbeten inte lika högt ekonomiskt, vilket inverkar på deras status som konstnärer.

Kvinnliga konstnärer och feminism

Runt sekelskiftet 1800-/1900-tal gick debatten kring kvinnors självförverkligande hög. Kvinnlig rösträtt, liksom kvinnor som fullkomliga människor var stora frågor. De konstnärer som hade flyttat till Paris, liksom de kvinnliga konstnärerna i Skagenkollektivet var delaktiga i dessa debatter genom sin konst. Deras flytt gav de möjligheten att utmana och utforska andra konstnärliga tekniker och uttryck, de hämmades inte längre av krav på traditionellt skapande.

Flera av konstnärerna har även gett uttryck för politiskt engagemang i sitt skapande och ett genomgående tema är kvinnors frigörelse. Detta är något som återkommer och finns med under hela 1900-talet och som har varit viktigt för flera generationer kvinnliga konstnärer. Den stora frågan under tidigt 1900-tal var om det över huvud taget gick att kombinera konstnärligt skapande med äktenskap och barnafödande. Flera kvinnliga konstnärer inledde fria förbindelser och hamnade sen i svårigheter när det inte gick att förneka följderna av detta. Författaren Ellen Key hävdade i början av 1900-talet att ett äktenskap som inte baseras på kärlek är mer omoraliskt än ett fritt förhållande som grundar sig på ömsesidigt utbyte på alla plan. Naturligtvis ledde detta till heta debatter men för många unga kom de här tankarna som en befrielse. Dock visade det sig snart att det var enklare för unga män än unga kvinnor att praktisera den här typen av frihet. De konstnärer som lyckades kombinera yrkesverksamhet med familjeliv, bland annat Hanna Pauli, verkar ändå ha påverkats av den misstro mot kvinnors förmåga som präglade samhället och jämfört med de verk Pauli producerade innan sitt äktenskap, präglas senare verk av en misstro mot sin egen skapande förmåga.

Kvinnliga konstnärer idag, under 2000-talet, är även de ofta politiskt engagerade kring kvinnors frigörelse och feminism. Även om kvinnor idag är myndiga, har rösträtt och ses som fullvärdiga medborgare så är vägen fortfarande lång till ett fullt jämställt samhälle. Carolee Schneemann drömde 1975 om att kvinnliga konstnärer år 2000 inte längre stötte på motstånd och konstant underminering av självförtroendet, liksom att kvinnor skulle kunna existera på samma villkor som män. 2003 kommenterade hon sin då 28 år gamla dröm och konstaterar att vi har långt kvar innan vi når dit.