Har nu kommit hem från psyk. Det blev 2 veckor, som jag så väl behövde.
Dom första dagarna så sov jag i genomsnitt 19 timmar. Jag bara fick vara mig själv.
Varva ner, äta och sova. Inga krav att jag måste, utan bara få vara.
Den enda sorgen i det hela var att mitt X kom in mer i mitt liv igen än vad jag önskade.Han fick ta hand om ungarna när jag låg inne. men vi överlevde allihop.
Jag hittade styrkan att säga till honom, när han gnällde. Att vet du, jag varken kan vill eller orkkar hjälpa dig att vara pappa. Orkar du inte nä ok, ring soc, dom får hjälpa dig.
Han gnällde över hur jobigt det var att väcka ungarna på morgonen. Då sa jag iskallt. Välkommen til verkligheten som förälder. Du har aldrig brytt dig om att se till att dom kommit i väg till skolan, du har aldrig brytt dig om ifall jag orkar eller inte. Välkommen till verkligheten.
Jag kände mig så stolt. Stolt över att jag inte tog över ansvaret, utan han fick faktiskt klara sin pappa roll själv.
Jag har nu kommit tillbaks till livet och känner att jag står stadigt. nu ska jag "bara" få honom ut ur mitt liv igen. Han vill inte gå, han vill vara kvar. Han vill få beröm för att han klarade av att vara pappa.
Han tog med sig barnen och kom och hälsade på. Jag skämdes över honom, hans jag kan bäst attityd, hans här kommer jag attityd.
Han vill hela tiden veta vad jag gjort, han ringde flera gånger om dagen och frågade hur jag mådde. Han som aldrig brytt sig tidigare. Jag börjar bli trött på hans kontroll behov.
Ni fanns i mina tankar och jag surfade hit på mobilen, för att läsa hur det gått för er andra,och för att hitta styrka. Tack för att ni finns.
Men jag är en bra bit på väg mot mitt liv som Kicki, stolt mamma till 2 underbara ungar. En Kicki som står upp för sig själv, som stolt kan säga. Jag fixade det här.
Nu lever jag mitt liv som jag vill, inte som du tyckte att jag skulle göra.
|
